Godnatt mamma.
Tisdag 10/6-08
Mamma är i Borås med min syster Therese. De fikar, Therese kör runt mamma i rullstolen och hon shoppar. Hon köper en jättefin klänning, och hon skojjar och träffar sina kompisar.
Onsdag 11/6-08
Mamma är på sjukhuset. Pappa är och hälsar på, han kör henne i rullstolen runt sjukhuset, och mamma tycker det är jättetrevligt att komma ut lite från sjukhuset. Hon börjar må lite sämre, hon har lunginflamation, blodpropp i lungan, precis haft bältros. Hon har precis börjat få penicillin.
Torsdag 12/6-08
08.30 - Pappa ringer och väcker mig. Han är gråtfärdig. De har ringt från sjukhuset, mamma är sämre. Läget är kritiskt, hon måste ha syrgas och hon mår inte bra. Han frågar om jag har möjlighet att åka hem. Jag har inte sovit många timmar, så måste vila lite först.
11.00 - Brorsan ringer, också han gråtfärdig. Ber mig komma hem.
11.15 - Börjar packa, fixa iordning i lägenheten.
12.00 - Ringer pappa, berättar att jag tänker komma hem. Stuvar in sakerna i bilen, ger mig av för att tanka och lämnar Sundsvall 12.30.
16.30 - Bror ringer igen, och säger att mamma vill prata med mig. Han sätter på högtalarfunktionen, för mamma kan inte hålla i telefonen själv. Jag hör knappt vad hon säger, hon väser fram orden och kan knappt prata. Hon frågar om jag är påväg hem, och tycker det ska bli roligt att jag kommer. Hon frågar hur lång tid det tar. Nästan som att hon vet... Hon säger hon längtar efter mig, vi avslutar samtalet så att hon inte ska behöva anstränga sig.
21.30 - Jag anländer till Skene och lasarettet. Jag rusar upp för trapporna, och möts av min morbror som ger mig en snabb kram och visar var mamma ligger. Mamma är fortfarande vaken, pappa sitter vid hennes sida. Hon lyser upp som en sol när hon ser mig och jag kramar henne. Hon ser så liten ut, hon ligger i sängen och får någon gas genom en mask. Vi pratar en stund, jag håller hennes hand. Hon ser inte rädd ut, men det syns att sjukdomen tagit på henne, att hon är svagare. Hon kramar min hand, vi är ensamma en stund. Många människor passerar in och ut i rummet, mamma har många vänner. Det är arbetskamrater, barndomsvänner, bekanta. Mamma blir trött, det har varit en väldigt jobbig dag. Hon skall strax få massage, och hon brukar somna av den, så vi säger godnatt och mamma säger att vi ses imorn, då ska jag få köra runt henne i rullstolen så hon kan shoppa.
Mamma får sin massage, men lyckas inte somna. Hon har lite ont, och snart ska de öka doserna av medicin och morfin. Systrarna säger åt oss att mamma nog vill vi ska komma in igen. När vi kommer in vill hon köra ut oss, hon vill vi ska hem och sova så vi kan träffas imorgon. Vi pratar allihopa en stund till, vi turas om att hålla mamma i handen och krama henne. Tillslut säger hon att hon är så trött att hon måste sova. Jag vet inte vem som lämnar rummet först, men jag vet att jag sitter kvar längst och håller hennes hand. Jag pratar med henne, berättar att hon hade rätt. Viskar en hemlighet i hennes öra, något ingen annan får veta. Hon blir glad, det ser jag. Jag säger godnatt, och berättar att jag älskar henne. Hon säger "jag också". Och vi skiljs åt.
Bror skall åka hem till sin lägenhet som ligger 5 minuter från sjukhuset. Pappa, morbror och syster tänker spendera natten på sjukhuset, men jag känner jag måste hem för att kunna sova. Jag kör hem, och somnar som en stock.
Fredag 13/6-08
Jag anländer till sjukhuset runt 12-tiden. Har med mig kläder åt pappa. Blir snabbt uppmärksammad om att mamma sover, och att de ökat doseringen av medicin, hon får nu allt i sprutor insprutat direkt i blodet. Hon får även morfinspruta i magen för att ta bort smärtorna och få henne att vila. De berättar för mig att hon vaknat tidigt på morgonen och försökt gå ut på balkongen för att röka, men inte lyckats ta mer än ett par steg från sängen förrän hon sjönk ihop på en stol.
Hon sover hela dagen, får medicin var 3e timma. Jag sitter vid hennes sida flera timmar i taget, håller hennes hand. Många människor kommer och hälsar på, flera som jag aldrig tidigare mött. Det är en strid ström av besökare.
Mamma vaknar halvt om halvt till, men uppfattar inte vad någon säger, och slumrar snart till igen. Hon sover djupt, något sorts sänkt medvetande och tung sömn. Sköterskorna och läkarna tycker det är bra att hon sover.
Fram på kvällen får hon feber, 39,4 grader, dock är syrehalten i blodet påväg uppåt. Hon får piller för att minska febern, men det konstateras att de inte verkar hjälpa, och penicilinen verkar inte bita heller. Trots det säger de att läget verkar stabilare, andningarna är lugnare och jämnare. Jag lämnar sjukhuset någon gång efter midnatt, efter att ha suttit flera timmar med mammas hand i min, och pratat med henne. Jag tror hon hörde min röst, även om hon sov.
Jag hinner knappt komma hem, förrän telefonen ringer. klockan är 01.52. Det är Therese, min syster. Hon är lite virrig, frågar om jag är hemma, trots att hon ringt på hemtelefonen. Jag förstår direkt..... Hon säger att mamma somnade in för 20 minuter sedan, hon har slutat andas... Allt stannar i skallen, jag blir bara tyst och får inte fram ett ljud. Jag vill inte tro på vad hon säger, vill inte tro på vad som händer. Tårarna kommer, men fortfarande vill jag inte acceptera det. Vill inte tro det. Hon undrar om någon kan köra mig dit, men ingen är vaken eller hemma. Jag får köra själv.
Ringer några samtal, försöker desperat få tag på några få jag känner jag behöver prata med. Får inte tag på så många. Tar några djupa andetag, dricker två glas vatten och sätter mig i bilen och kör mot Skene. Anländer runt 2.40.
Erna möter mig utanför mammas rum. Hon hade jobbat på kvällen och sen åkt hem, men var där i egenskap av vän nu. Hon säger att Martin sitter på balkongen, och pappa sitter inne hos mamma. Jag får välja vart jag ska gå först. Dörren till mamma är öppen så jag går in dit, och ser henne ligga där helt fridfullt på bädden. Ingen syrgasmaskin som väsnas. Inga rasslande andetag. Bara helt stilla. Pappa är förkrossad, han är så ledsen. Jag sätter mig i bädden, pappa sitter precis brevid i en stol. Vi tar varandras händer och håller mammas hand mellan dem och vi gråter, och kramas. Det kommer in mer folk. Jag sitter kvar i bädden. Pappa måste ta något att dricka, men jag vägrar lämna mammas sida. Jag sätter mig på stolen, och håller mammas kalla hand med min ena hand, och smeker hennes arm med min andra. Klappar henne på kinden, pratar med henne. Jag sitter där i en hel timme, folk kommer in och tröstar mig, och pratar med mamma. Men det är jag som sitter där själv. Jag vill inte lämna henne, och varje gång jag ser på henne brister jag ut i tårar. Det är hemskt. Tillslut kommer pappa in och säger att de ska göra mamma fin. De ska ta på henne peruken, tvätta henne, och sätta på henne kläder. Hon hade legat utan kläder för hon var alldeles svettig. Jag vill helst inte åka, men eftersom dessutom pappa är i sådant dåligt skick är jag tvungen. Jag kör oss båda två hem, och somnar efter många tårar runt 5-tiden. Pappa är knäckt, och stannar upp i trappan där bröllopsfotona hänger och brister ihop. Fyfan....
Efter tre timmar ringer telefonen, och det är min morbror. Han berättar att de har gjort mamma fin nu, och vi får komma och hälsa på. Jag kör oss återigen till lasarettet. Vi går direkt in till mamma. Och där ligger hon, i sin nya klänning hon köpte i tisdags. Hon har sitt fina halsband på sig, och sin nya peruk och fina skor. Någon sa under natten att hon såg lycklig ut, och jag kunde inte sluta tänka på hur vacker hon var när hon låg där. Men detta var helt annorlunda. När de hade gjort henne fin framgick det verkligen hur vacker hon är, och hennes läppar såg verkligen jättelyckliga ut. Pappa hade med sig mammas nya glasögon, hon hade frågat efter dem varje dag, och nu hade de precis kommit.... Han grät när han visade henne dem, och beklagade sig över att hon inte fick se dem... Men jag tror hon såg. Vi satt hos henne länge, och kuratorn på sjukhuset var inne och presenterade sig. Pappa gick ut till de andra, och jag satt själv kvar igen. Berättade för mamma hur vacker hon är, och hur mycket jag älskar henne. Tackade för att hon alltid ställt upp på allt, och att hon uppfostrat mig så bra.
Maygreth kom in, mammas barndomsvän och min frisör. Vi pratade om mamma, och med mamma. Vi pratade återigen om hur vacker hon var, och att hon ser lycklig ut. Att hon har det bättre där hon är nu, nu slipper hon va sjuk. Att det verkade inte som hon hade ont. Att hon hade kämpat hela torsdagen för att hålla sig vaken tills jag kom. Vi sa en del andra saker också. Tack Maygreth.
Tillslut gick även jag ut i allrummet där kuratorn satt med pappa, martin, morbror, syster och några andra av mammas vänner. Det pratades begravning, det pratades om stöd. Jag lyssnade inte särskilt mycket, jag bara höll med om att mamma antagligen vill att alla hennes vänner kommer till cermonin. Efter ett tag beslutade vi att det var dags att bryta upp, och vi skulle åka hemåt. Morbror åkte först, följt av Martin. Jag och pappa gick in till mamma och packade ihop alla sakerna, och jag satte mig en stund till hos mamma och pratade med henne. Pappa gick till bilen med några saker, och jag satt kvar. Det var skönt att få sitta själv med mamma, och verkligen få säga allt till henne. Ta farväl på riktigt. Jag vet att hon finns med mig vad jag än gör, och hon kommer vaka över mig. Jag vet det.
Vi packade de sista sakerna, och tillsammans med Therese och Maygreth lämnade vi sjukhuset. Vi skulle åka olika bilar hem, och pappa åkte i förväg. Jag satt länge kvar i bilen, ringde några samtal. Gick ur bilen, var påväg upp till mamma igen men vände. Ville inte åka, men jag var tvungen, annars skulle det aldrig gå. Samlade mod och åkte hemåt, men telefonen gick varm så jag fick stanna flera gånger när jag berättade om allt som hänt. Väl hemma somnade jag snabbt på sängen, och vaknade runt 18-tiden. Pappa har gjort iordning köksbordet så fint, med tända ljus och blommor och massor av fotografier på mamma och oss.
Jag har fortfarande inte riktigt fattat vad som hänt, men varje gång jag berättar om det brister jag ut i tårar och jag kan inte förstå det. Men jag vill tacka alla som pratat med mig under natten, alla som kom in och tröstade mig, och alla som fortsätter höra av sig och erbjuder sin hjälp. Ni vet alla vilka ni är, och ni betyder så himla mycket. Tack.
Vila i frid mamma, jag kommer alltid älska dig och ha dig med mig.
Ann-Britt Kristina Hjälm, 1953-05-26 - 2008-06-14
Mamma är i Borås med min syster Therese. De fikar, Therese kör runt mamma i rullstolen och hon shoppar. Hon köper en jättefin klänning, och hon skojjar och träffar sina kompisar.
Onsdag 11/6-08
Mamma är på sjukhuset. Pappa är och hälsar på, han kör henne i rullstolen runt sjukhuset, och mamma tycker det är jättetrevligt att komma ut lite från sjukhuset. Hon börjar må lite sämre, hon har lunginflamation, blodpropp i lungan, precis haft bältros. Hon har precis börjat få penicillin.
Torsdag 12/6-08
08.30 - Pappa ringer och väcker mig. Han är gråtfärdig. De har ringt från sjukhuset, mamma är sämre. Läget är kritiskt, hon måste ha syrgas och hon mår inte bra. Han frågar om jag har möjlighet att åka hem. Jag har inte sovit många timmar, så måste vila lite först.
11.00 - Brorsan ringer, också han gråtfärdig. Ber mig komma hem.
11.15 - Börjar packa, fixa iordning i lägenheten.
12.00 - Ringer pappa, berättar att jag tänker komma hem. Stuvar in sakerna i bilen, ger mig av för att tanka och lämnar Sundsvall 12.30.
16.30 - Bror ringer igen, och säger att mamma vill prata med mig. Han sätter på högtalarfunktionen, för mamma kan inte hålla i telefonen själv. Jag hör knappt vad hon säger, hon väser fram orden och kan knappt prata. Hon frågar om jag är påväg hem, och tycker det ska bli roligt att jag kommer. Hon frågar hur lång tid det tar. Nästan som att hon vet... Hon säger hon längtar efter mig, vi avslutar samtalet så att hon inte ska behöva anstränga sig.
21.30 - Jag anländer till Skene och lasarettet. Jag rusar upp för trapporna, och möts av min morbror som ger mig en snabb kram och visar var mamma ligger. Mamma är fortfarande vaken, pappa sitter vid hennes sida. Hon lyser upp som en sol när hon ser mig och jag kramar henne. Hon ser så liten ut, hon ligger i sängen och får någon gas genom en mask. Vi pratar en stund, jag håller hennes hand. Hon ser inte rädd ut, men det syns att sjukdomen tagit på henne, att hon är svagare. Hon kramar min hand, vi är ensamma en stund. Många människor passerar in och ut i rummet, mamma har många vänner. Det är arbetskamrater, barndomsvänner, bekanta. Mamma blir trött, det har varit en väldigt jobbig dag. Hon skall strax få massage, och hon brukar somna av den, så vi säger godnatt och mamma säger att vi ses imorn, då ska jag få köra runt henne i rullstolen så hon kan shoppa.
Mamma får sin massage, men lyckas inte somna. Hon har lite ont, och snart ska de öka doserna av medicin och morfin. Systrarna säger åt oss att mamma nog vill vi ska komma in igen. När vi kommer in vill hon köra ut oss, hon vill vi ska hem och sova så vi kan träffas imorgon. Vi pratar allihopa en stund till, vi turas om att hålla mamma i handen och krama henne. Tillslut säger hon att hon är så trött att hon måste sova. Jag vet inte vem som lämnar rummet först, men jag vet att jag sitter kvar längst och håller hennes hand. Jag pratar med henne, berättar att hon hade rätt. Viskar en hemlighet i hennes öra, något ingen annan får veta. Hon blir glad, det ser jag. Jag säger godnatt, och berättar att jag älskar henne. Hon säger "jag också". Och vi skiljs åt.
Bror skall åka hem till sin lägenhet som ligger 5 minuter från sjukhuset. Pappa, morbror och syster tänker spendera natten på sjukhuset, men jag känner jag måste hem för att kunna sova. Jag kör hem, och somnar som en stock.
Fredag 13/6-08
Jag anländer till sjukhuset runt 12-tiden. Har med mig kläder åt pappa. Blir snabbt uppmärksammad om att mamma sover, och att de ökat doseringen av medicin, hon får nu allt i sprutor insprutat direkt i blodet. Hon får även morfinspruta i magen för att ta bort smärtorna och få henne att vila. De berättar för mig att hon vaknat tidigt på morgonen och försökt gå ut på balkongen för att röka, men inte lyckats ta mer än ett par steg från sängen förrän hon sjönk ihop på en stol.
Hon sover hela dagen, får medicin var 3e timma. Jag sitter vid hennes sida flera timmar i taget, håller hennes hand. Många människor kommer och hälsar på, flera som jag aldrig tidigare mött. Det är en strid ström av besökare.
Mamma vaknar halvt om halvt till, men uppfattar inte vad någon säger, och slumrar snart till igen. Hon sover djupt, något sorts sänkt medvetande och tung sömn. Sköterskorna och läkarna tycker det är bra att hon sover.
Fram på kvällen får hon feber, 39,4 grader, dock är syrehalten i blodet påväg uppåt. Hon får piller för att minska febern, men det konstateras att de inte verkar hjälpa, och penicilinen verkar inte bita heller. Trots det säger de att läget verkar stabilare, andningarna är lugnare och jämnare. Jag lämnar sjukhuset någon gång efter midnatt, efter att ha suttit flera timmar med mammas hand i min, och pratat med henne. Jag tror hon hörde min röst, även om hon sov.
Jag hinner knappt komma hem, förrän telefonen ringer. klockan är 01.52. Det är Therese, min syster. Hon är lite virrig, frågar om jag är hemma, trots att hon ringt på hemtelefonen. Jag förstår direkt..... Hon säger att mamma somnade in för 20 minuter sedan, hon har slutat andas... Allt stannar i skallen, jag blir bara tyst och får inte fram ett ljud. Jag vill inte tro på vad hon säger, vill inte tro på vad som händer. Tårarna kommer, men fortfarande vill jag inte acceptera det. Vill inte tro det. Hon undrar om någon kan köra mig dit, men ingen är vaken eller hemma. Jag får köra själv.
Ringer några samtal, försöker desperat få tag på några få jag känner jag behöver prata med. Får inte tag på så många. Tar några djupa andetag, dricker två glas vatten och sätter mig i bilen och kör mot Skene. Anländer runt 2.40.
Erna möter mig utanför mammas rum. Hon hade jobbat på kvällen och sen åkt hem, men var där i egenskap av vän nu. Hon säger att Martin sitter på balkongen, och pappa sitter inne hos mamma. Jag får välja vart jag ska gå först. Dörren till mamma är öppen så jag går in dit, och ser henne ligga där helt fridfullt på bädden. Ingen syrgasmaskin som väsnas. Inga rasslande andetag. Bara helt stilla. Pappa är förkrossad, han är så ledsen. Jag sätter mig i bädden, pappa sitter precis brevid i en stol. Vi tar varandras händer och håller mammas hand mellan dem och vi gråter, och kramas. Det kommer in mer folk. Jag sitter kvar i bädden. Pappa måste ta något att dricka, men jag vägrar lämna mammas sida. Jag sätter mig på stolen, och håller mammas kalla hand med min ena hand, och smeker hennes arm med min andra. Klappar henne på kinden, pratar med henne. Jag sitter där i en hel timme, folk kommer in och tröstar mig, och pratar med mamma. Men det är jag som sitter där själv. Jag vill inte lämna henne, och varje gång jag ser på henne brister jag ut i tårar. Det är hemskt. Tillslut kommer pappa in och säger att de ska göra mamma fin. De ska ta på henne peruken, tvätta henne, och sätta på henne kläder. Hon hade legat utan kläder för hon var alldeles svettig. Jag vill helst inte åka, men eftersom dessutom pappa är i sådant dåligt skick är jag tvungen. Jag kör oss båda två hem, och somnar efter många tårar runt 5-tiden. Pappa är knäckt, och stannar upp i trappan där bröllopsfotona hänger och brister ihop. Fyfan....
Efter tre timmar ringer telefonen, och det är min morbror. Han berättar att de har gjort mamma fin nu, och vi får komma och hälsa på. Jag kör oss återigen till lasarettet. Vi går direkt in till mamma. Och där ligger hon, i sin nya klänning hon köpte i tisdags. Hon har sitt fina halsband på sig, och sin nya peruk och fina skor. Någon sa under natten att hon såg lycklig ut, och jag kunde inte sluta tänka på hur vacker hon var när hon låg där. Men detta var helt annorlunda. När de hade gjort henne fin framgick det verkligen hur vacker hon är, och hennes läppar såg verkligen jättelyckliga ut. Pappa hade med sig mammas nya glasögon, hon hade frågat efter dem varje dag, och nu hade de precis kommit.... Han grät när han visade henne dem, och beklagade sig över att hon inte fick se dem... Men jag tror hon såg. Vi satt hos henne länge, och kuratorn på sjukhuset var inne och presenterade sig. Pappa gick ut till de andra, och jag satt själv kvar igen. Berättade för mamma hur vacker hon är, och hur mycket jag älskar henne. Tackade för att hon alltid ställt upp på allt, och att hon uppfostrat mig så bra.
Maygreth kom in, mammas barndomsvän och min frisör. Vi pratade om mamma, och med mamma. Vi pratade återigen om hur vacker hon var, och att hon ser lycklig ut. Att hon har det bättre där hon är nu, nu slipper hon va sjuk. Att det verkade inte som hon hade ont. Att hon hade kämpat hela torsdagen för att hålla sig vaken tills jag kom. Vi sa en del andra saker också. Tack Maygreth.
Tillslut gick även jag ut i allrummet där kuratorn satt med pappa, martin, morbror, syster och några andra av mammas vänner. Det pratades begravning, det pratades om stöd. Jag lyssnade inte särskilt mycket, jag bara höll med om att mamma antagligen vill att alla hennes vänner kommer till cermonin. Efter ett tag beslutade vi att det var dags att bryta upp, och vi skulle åka hemåt. Morbror åkte först, följt av Martin. Jag och pappa gick in till mamma och packade ihop alla sakerna, och jag satte mig en stund till hos mamma och pratade med henne. Pappa gick till bilen med några saker, och jag satt kvar. Det var skönt att få sitta själv med mamma, och verkligen få säga allt till henne. Ta farväl på riktigt. Jag vet att hon finns med mig vad jag än gör, och hon kommer vaka över mig. Jag vet det.
Vi packade de sista sakerna, och tillsammans med Therese och Maygreth lämnade vi sjukhuset. Vi skulle åka olika bilar hem, och pappa åkte i förväg. Jag satt länge kvar i bilen, ringde några samtal. Gick ur bilen, var påväg upp till mamma igen men vände. Ville inte åka, men jag var tvungen, annars skulle det aldrig gå. Samlade mod och åkte hemåt, men telefonen gick varm så jag fick stanna flera gånger när jag berättade om allt som hänt. Väl hemma somnade jag snabbt på sängen, och vaknade runt 18-tiden. Pappa har gjort iordning köksbordet så fint, med tända ljus och blommor och massor av fotografier på mamma och oss.
Jag har fortfarande inte riktigt fattat vad som hänt, men varje gång jag berättar om det brister jag ut i tårar och jag kan inte förstå det. Men jag vill tacka alla som pratat med mig under natten, alla som kom in och tröstade mig, och alla som fortsätter höra av sig och erbjuder sin hjälp. Ni vet alla vilka ni är, och ni betyder så himla mycket. Tack.
Vila i frid mamma, jag kommer alltid älska dig och ha dig med mig.
Ann-Britt Kristina Hjälm, 1953-05-26 - 2008-06-14
Mamma
Fick meddelande från mamma precis när det var dags att gå från fikan till bilen :
"Allt har gått bra. Är på skene nu kram"
Skönt. Mamma har strålats idag, de behandlar hennes cancer. Var och hälsade på henne igår, det var en konstig upplevelse. Roligt att se att hon var pigg och alert, men samtidigt lite konstigt att se henne så som hon var. Iofs äter hon ju ganska starka piller, så det var väl de som gjorde att hon var vimsig och betedde sig som hon gjorde.
Hon berättade en rolig historia om när min syster ringt mamma och mamma inte förstått att det var syrran som ringde. Världens missförstånd. För att förstå samtalet bör man veta att :
*Mamma har precis fått reda på att hon har cancer, syrran visste inte om det
*Mamma har en kompis i samma ålder som syrran, som heter Cecilia, och som kallar mamma för "mamma".
*Syrran heter Therese, men hennes andranamn är Cecilia.
*Syrran och Cecilia låter exakt likadana i telefon
*Cecilia visste om att mamma har cancer, syrran visste det inte
*Två minuter innan syrran ringer mamma skickar Cecilia ett sms till mamma : "Jag ringer nu".
Förstå komiken när syrran frågar om hon ska komma och hälsa på och mamma yrar om att hon inte ska behöva komma och hälsa på när hon har två barn, varpå syrran replikerar med att hon inte har några barn utan bara en hund. Syrran lär ju trott att mamma vart helt nerdrogad av alla tabletter. Det blir inte bättre av att mamma säger :
"Vet du vem du pratar med Cecilia?" - varpå syrran svarar : "Ja, jag pratar med min mamma"
Humor.
Världens sammanträffande har hänt dessutom. Anna, en tjej jag var tillsammans med för flera flera år sedan, praktiserar tydligen på Skene ambulans nu, och hade åkt med i ambulansen med mamma när hon åkte in på sjukhuset. Hur stor chans är det då? Världen är bra liten. Dock hade de inte känt igen varandra, komiskt.
Vädret är fortfarande kanonfint, älskar denna värmen.
Pusshej.
"Allt har gått bra. Är på skene nu kram"
Skönt. Mamma har strålats idag, de behandlar hennes cancer. Var och hälsade på henne igår, det var en konstig upplevelse. Roligt att se att hon var pigg och alert, men samtidigt lite konstigt att se henne så som hon var. Iofs äter hon ju ganska starka piller, så det var väl de som gjorde att hon var vimsig och betedde sig som hon gjorde.
Hon berättade en rolig historia om när min syster ringt mamma och mamma inte förstått att det var syrran som ringde. Världens missförstånd. För att förstå samtalet bör man veta att :
*Mamma har precis fått reda på att hon har cancer, syrran visste inte om det
*Mamma har en kompis i samma ålder som syrran, som heter Cecilia, och som kallar mamma för "mamma".
*Syrran heter Therese, men hennes andranamn är Cecilia.
*Syrran och Cecilia låter exakt likadana i telefon
*Cecilia visste om att mamma har cancer, syrran visste det inte
*Två minuter innan syrran ringer mamma skickar Cecilia ett sms till mamma : "Jag ringer nu".
Förstå komiken när syrran frågar om hon ska komma och hälsa på och mamma yrar om att hon inte ska behöva komma och hälsa på när hon har två barn, varpå syrran replikerar med att hon inte har några barn utan bara en hund. Syrran lär ju trott att mamma vart helt nerdrogad av alla tabletter. Det blir inte bättre av att mamma säger :
"Vet du vem du pratar med Cecilia?" - varpå syrran svarar : "Ja, jag pratar med min mamma"
Humor.
Världens sammanträffande har hänt dessutom. Anna, en tjej jag var tillsammans med för flera flera år sedan, praktiserar tydligen på Skene ambulans nu, och hade åkt med i ambulansen med mamma när hon åkte in på sjukhuset. Hur stor chans är det då? Världen är bra liten. Dock hade de inte känt igen varandra, komiskt.
Vädret är fortfarande kanonfint, älskar denna värmen.
Pusshej.
2008 är världens skitår
Jag har aldrig hatat ett år så mycket som jag hatar detta året. All jävla skit på en gång. Aldrig varit inblandad i så mycket skit som nu. Fyfan för allt.
"If you love something, let it go.
If it comes back to you, then its yours.
If it doesnt, it wasnt yours in the first place"
Hejdå.
"If you love something, let it go.
If it comes back to you, then its yours.
If it doesnt, it wasnt yours in the first place"
Hejdå.
